Ljudkvalitet på större evenemang
Postat: tis 03 sep 2013, 23:55
Hej Branschen!
Och speciellt ni som håller på med ljud. Detta kanske inte riktigt är rätt fora för denna diskussion eller fråga eftersom väldigt få av de som jobbar på den nivå jag skriver om postar här, men jag vet inget annat ställe med aktivitet.
Jag har funderat på ett par saker när det gäller den senaste tidens klagomål på ljud på större konserter. Den ena saken är "Tänk om de lekmän som klagar faktiskt har rätt?", alltså deras upplevelse av att ljudet är grötigt, burkigt, basigt eller svårt att höra sången kanske faktiskt stämmer?
Den andra saken som jag börjar bli rätt säker på är att det där med att (exakt) återskapa ljudet från ett fonogram kanske i och för sig går att göra men i så fall inte är speciellt önskvärt.
Går det ens att göra de allra största gigen med välljud på alla publikplatser? Hur långt kan egentligen få ett banan-Pa att spela. Hur mycket reflexer kan man godkänna innan man egentligen bör avlysa ett område? Man kanske faktiskt inte kan spela i hela Friends arena, oavsett hur många lådor man har med sig? Har någon någonsin varit på ett Ullevi-gig där det låtit bra på alla sålda publikplatser?
Den andra punkten är än mer komplex. Ska man verkligen försöka att återskapa ljudet från inspelningen live. Förr i tiden så spelade man in en skiva, när man sen skulle turnera med skivan så gjordes det något som kallades för ett arrangemang som gjorde skiva spelbar i en live situation. Idag uppfattar jag det som att artister och management vill att varenda ton som finns på inspelningen också ska med ut på vägen. Allt ska höras och allt ska vara lika starkt. Och det är alltid minst 40 kanaler åt gången som låter. Allt i tron att det ska låta "fett".
Det är ungefär 10 år sedan denna tendens började bli väldigt tydlig. Trummor, bas, tre gitarr, slagverk, två keyboard, ett par blåsare och så fyra sång. Alla spelar hela tiden och lika starkt. Idag har det för det mesta dessutom tillkommit 8 kanaler tracks. Är det någon som i sin vildaste fantasi tror att det där går att få att låta bra? Input listan skulle kunna varit ett funk- eller soulband, skillnaden är att arrangemangen är gjorda på ett helt annat sätt.
Reaktionen på detta från den samlade ljudteknikerkåren verkar vara att leverera en "mastrad" mix. Tänker då i första hand på dynamiken och kanske inte så mycket på frekvensinnehållet. Detta görs med hjälp av kompressorer och eller limiters på mer eller mindre samtliga ingångar, gärna ett par subgrupper och så en multibandskompressor på utgången också för säkerhets skull. Ren överlevnadsinstinkt antar jag. Men vad blir resultatet? Om det låter illa om rätt många skivor på grund av kapade toppar och brist på dynamik så är problemet än tydligare live.
Jag tycker helt ärligt att kvaliteten på mixarna som levereras idag i många fall är betydligt sämre än de som levererades i slutet av 00-talet före digitalbordens tid. Då insåg alla att mixa faktiskt är ett verb och inget substantiv. Man lät saker ta plats i mixen och det var fortfarande modernt med dynamik. Idag är man så upptagen med att ta bort allt som sticker ut så att musikens själ försvinner med peakarna. Att hitta exakt rätt frekvens på multibandskompressorn på hi-hat kanalen blir viktigare än att få nivåerna rätt. Musikerna står med in-ear system och lever i sin egen lilla bubbla och litar till 1000% på det som kommer i lurarna. Allt låter könlöst och mesigt och det spelar ingen roll hur stor rigg man hänger upp, allt låter ansträngt, litet och tyvärr även likadant. Har mer än en gång slagits av hur stort och fett det låter om de första banden på en festival som använder festivalens analogbord och senare på kvällen så blir det mindre och mindre kvar.
Dessutom blir, i alla fall jag, fruktansvärt lyssningstrött av bristen på dynamik, och det är klart, har du ingen skillnad mellan starkt och svagt så är det ju i princip brus du lyssnar på. Mätte 94 dBA Leq på ett gig tidigare i somras som kändes som 194 just på grund av detta.
Ovanstående är givetvis starka generaliseringar, det finns väldigt många duktiga mixare som får till detta oavsett verktyg, men för mig är trenden tydlig och den går tyvärr inte åt rätt håll.
Jag har de senaste åren hört artister som låtit så bra (som i slickt) så att hela vitsen med deras musik försvunnit. Jag har hört artister vars skiva aldrig borde försökt att återskapas live, i varje fall inte med den sättningen. Jag har hört tekniker som har komprimerat hårt på ingångar och utgångar så att man tror att någon har slagit av PA:t och vridit ut sidefillet. Jag har hört tekniker som i princip bara recallar program på bordet och menar att allt är statiskt från föregående gig (ibland fungerar det, ibland inte). Och under de 25 år jag har jobbat med musik professionellt så har jag varit med om ett nätdelshaveri på ett analogbord. Bara i sommar har jag sett tre digitala mixers som har betett sig underligt på ett eller annat sätt. Utveckling? För vem?
Jag vet att jag inte är ensam om dessa observationer, men vad ska man göra åt det? Vad kommer hända som nästa steg i utvecklingen? Det slog mig häromdagen när jag satt och körde bil och lyssnade på P3 en stund att på de fyra låtar jag hörde så fanns det inte en enda "vanlig" elgitarr, bas eller trumma. Inte ens rösterna var "vanliga" som i oprocessade med möjligtvis bara lite reverb/delay. Är det idealet så kan det så klart låta lite hur som helst live också, det är svårt att säga vad som är rätt och fel när det inte finns någon egentlig referens.
Nu har jag varit vresig gubbe nog på ett tag. Jag hoppas så klart på en diskussion!
Och speciellt ni som håller på med ljud. Detta kanske inte riktigt är rätt fora för denna diskussion eller fråga eftersom väldigt få av de som jobbar på den nivå jag skriver om postar här, men jag vet inget annat ställe med aktivitet.
Jag har funderat på ett par saker när det gäller den senaste tidens klagomål på ljud på större konserter. Den ena saken är "Tänk om de lekmän som klagar faktiskt har rätt?", alltså deras upplevelse av att ljudet är grötigt, burkigt, basigt eller svårt att höra sången kanske faktiskt stämmer?
Den andra saken som jag börjar bli rätt säker på är att det där med att (exakt) återskapa ljudet från ett fonogram kanske i och för sig går att göra men i så fall inte är speciellt önskvärt.
Går det ens att göra de allra största gigen med välljud på alla publikplatser? Hur långt kan egentligen få ett banan-Pa att spela. Hur mycket reflexer kan man godkänna innan man egentligen bör avlysa ett område? Man kanske faktiskt inte kan spela i hela Friends arena, oavsett hur många lådor man har med sig? Har någon någonsin varit på ett Ullevi-gig där det låtit bra på alla sålda publikplatser?
Den andra punkten är än mer komplex. Ska man verkligen försöka att återskapa ljudet från inspelningen live. Förr i tiden så spelade man in en skiva, när man sen skulle turnera med skivan så gjordes det något som kallades för ett arrangemang som gjorde skiva spelbar i en live situation. Idag uppfattar jag det som att artister och management vill att varenda ton som finns på inspelningen också ska med ut på vägen. Allt ska höras och allt ska vara lika starkt. Och det är alltid minst 40 kanaler åt gången som låter. Allt i tron att det ska låta "fett".
Det är ungefär 10 år sedan denna tendens började bli väldigt tydlig. Trummor, bas, tre gitarr, slagverk, två keyboard, ett par blåsare och så fyra sång. Alla spelar hela tiden och lika starkt. Idag har det för det mesta dessutom tillkommit 8 kanaler tracks. Är det någon som i sin vildaste fantasi tror att det där går att få att låta bra? Input listan skulle kunna varit ett funk- eller soulband, skillnaden är att arrangemangen är gjorda på ett helt annat sätt.
Reaktionen på detta från den samlade ljudteknikerkåren verkar vara att leverera en "mastrad" mix. Tänker då i första hand på dynamiken och kanske inte så mycket på frekvensinnehållet. Detta görs med hjälp av kompressorer och eller limiters på mer eller mindre samtliga ingångar, gärna ett par subgrupper och så en multibandskompressor på utgången också för säkerhets skull. Ren överlevnadsinstinkt antar jag. Men vad blir resultatet? Om det låter illa om rätt många skivor på grund av kapade toppar och brist på dynamik så är problemet än tydligare live.
Jag tycker helt ärligt att kvaliteten på mixarna som levereras idag i många fall är betydligt sämre än de som levererades i slutet av 00-talet före digitalbordens tid. Då insåg alla att mixa faktiskt är ett verb och inget substantiv. Man lät saker ta plats i mixen och det var fortfarande modernt med dynamik. Idag är man så upptagen med att ta bort allt som sticker ut så att musikens själ försvinner med peakarna. Att hitta exakt rätt frekvens på multibandskompressorn på hi-hat kanalen blir viktigare än att få nivåerna rätt. Musikerna står med in-ear system och lever i sin egen lilla bubbla och litar till 1000% på det som kommer i lurarna. Allt låter könlöst och mesigt och det spelar ingen roll hur stor rigg man hänger upp, allt låter ansträngt, litet och tyvärr även likadant. Har mer än en gång slagits av hur stort och fett det låter om de första banden på en festival som använder festivalens analogbord och senare på kvällen så blir det mindre och mindre kvar.
Dessutom blir, i alla fall jag, fruktansvärt lyssningstrött av bristen på dynamik, och det är klart, har du ingen skillnad mellan starkt och svagt så är det ju i princip brus du lyssnar på. Mätte 94 dBA Leq på ett gig tidigare i somras som kändes som 194 just på grund av detta.
Ovanstående är givetvis starka generaliseringar, det finns väldigt många duktiga mixare som får till detta oavsett verktyg, men för mig är trenden tydlig och den går tyvärr inte åt rätt håll.
Jag har de senaste åren hört artister som låtit så bra (som i slickt) så att hela vitsen med deras musik försvunnit. Jag har hört artister vars skiva aldrig borde försökt att återskapas live, i varje fall inte med den sättningen. Jag har hört tekniker som har komprimerat hårt på ingångar och utgångar så att man tror att någon har slagit av PA:t och vridit ut sidefillet. Jag har hört tekniker som i princip bara recallar program på bordet och menar att allt är statiskt från föregående gig (ibland fungerar det, ibland inte). Och under de 25 år jag har jobbat med musik professionellt så har jag varit med om ett nätdelshaveri på ett analogbord. Bara i sommar har jag sett tre digitala mixers som har betett sig underligt på ett eller annat sätt. Utveckling? För vem?
Jag vet att jag inte är ensam om dessa observationer, men vad ska man göra åt det? Vad kommer hända som nästa steg i utvecklingen? Det slog mig häromdagen när jag satt och körde bil och lyssnade på P3 en stund att på de fyra låtar jag hörde så fanns det inte en enda "vanlig" elgitarr, bas eller trumma. Inte ens rösterna var "vanliga" som i oprocessade med möjligtvis bara lite reverb/delay. Är det idealet så kan det så klart låta lite hur som helst live också, det är svårt att säga vad som är rätt och fel när det inte finns någon egentlig referens.
Nu har jag varit vresig gubbe nog på ett tag. Jag hoppas så klart på en diskussion!